Det är tuffare nu
Min syn på hästar har verkligen ändrats radikalt under de senaste åren, förr skrev jag " i love horses" på precis allt jag kunde skriva på, och var störtförälskad i djuret, och det är jag verkligen fortfarande annars hade jag aldrig fortsatt såklart, men det har helt plötsligt blivit på allvar. Förr kunde jag sitta och drömma mig bort när jag satt på den gamle fula ridskoleponnyn om hur vacker och pigg den var när vi galopperade runt på en stor tävlingsbana med maxade hinder, men såklart var det bara drömmar då, trodde jag. Dagen kom då jag och min syster fick en egen ponny tillslut ändå. Och då började det, de värsta men bästa åren i mitt liv. Hästarna började bli så mycket mer, jag ville verkligen detta och plötsligt kändes det inte lika långt bort som när jag satt på ridskoleponnyn, det var närmre. Även fast Debbie inte var rätt ponny för mig, det var mental misshandel mot mitt självförtroende, jag var på ruta ett igen, drömmarna om tävlingsbanorna var lika långt iväg som innan, jag vågade inte ens drömma längre, det skulle ändå inte gå.
Men då kom Bobby till stallet, inte snodde han mitt hjärta direkt men efter Inte lång tid hade vi knutit ett band som finns än idag, han lärde mig allt om självförtroende och gav mig precis ALLT! Hela hans hjärta, tillit och kämparglöd, han blev min bästa vän, men tyvärr hade han inte kapaciteten för det jag vågade drömma om igen, En till häst kom då in i bilden, jag och min syster skulle få varsin på riktigt, jag skulle få en alldeles egna ponny som jag fick välja själv, nu skulle jag hitta den ponnyn med kapaciteten att ta mig dit jag drömde om, det blev Noolia's Pride!
Nu sitter jag på en häst som har kapaciteten att kunna gå de höga klasser, i hopp och dressyr, lovord från tränare och en jävla vilja i ponnyn! Drömmarna kommer bli på riktigt och jag åker på meeting om 15 dagar. Inte är hindrena maxade på tävlingsbanan än, men det är dom snart, men det är inte lika enkelt att skriva " I love horses" på allt längre, det är tuffare, mycket tuffare än så.
Nu är detta någonting jag vill ha en framtid i, och då gäller det att kämpa som ett djur som lever i svält. Jag har ponnyn, mer förutsättningar har jag inte, jag har inte 4 hästar till att tävla, utan jag har EN, och han ska ta mig hela vägen till dit jag vill komma. (Okej jag har Linus också iof)
Min syn på hästar är inte längre pluttinuttigt och härligt på det sättet det var för fyra år sedan! Det är allvar nu.
Jag älskar det verkligen och jag har alltid roligt på hästryggen men det är ett fokus och en koncentration i ridningen nu jämfört med för fyra år sedan. Det är allvar. Det har blivit riktigt jävla underbart allvar! Vissa dagar vill jag bar ge upp, gå hem och gråta, sluta rida, men jag vet att jag ALDRIG skulle kunna sluta med hästarna och jag vet känslan när det går som bäst, när självförtroendet är på topp och allt som hör till, hästsporten är en förtjusning på så sätt också, man vet aldrig när det kommer gå bra eller dåligt, men om jag har kvar samma syn på min sattsning eller hästar över huvudtaget? Nej, det handlar om så mycket mer helt plötsligt och det tar upp 99,9% av mitt liv!
Men allt går, det har jag lärt mig, att ju mer du tränar och ju mer du kämpar så går det, tillslut!
Kommentarer
Trackback
