Hoppträningen igår var minst sagt händelserik. 

Det gick riktigt bra och Priffe hoppade riktigt fint i början, men jag känner att jag är i en rejäl självförtroende-svacka där jag inte vågar lita på mig själv och vad jag kan, oxern blev lite högre och BAM, stopp. Jag ser inte avstånden och jag börjar tveka redan 4 meter innan hindret. Det var bara att sänka ner, torka tårarna, få en hel del uppmuntran av tränaren och hoppa hela banan igen, han hoppade allt utan problem då och jag var väll lite mer, nej det kändes förjävligt ändå, men jag är en jävel på att inte ge upp och det skulle behövas 300 dåliga hoppträningar innan jag gör det, inte att jag ger upp med Priffe, det skulle jag aldrig göra, men att jag skulle ge upp med mig själv och bara göra sånt jag är bekväm med, men det är inte jag, jag vill för mycket, men just nu under ett tag, ska det backas 10 steg så jag jag kan ta sats igen! 

Sen till den lilla händelsen som gjorde kvällen ännu roligare, och lite mer "haltande" jag fick en sådan sjuhelsike spark av en annan häst rakt på låret, det kändes som om hela benet brast och jag bara ramlade ner på knäna mitt framför Priffe, ramlade i princip på hans hovar men snäll som han är stod han blixtstilla trots att det blev lite kalabalik han nosade bara på mig haha! 

Men gå kunde jag inte så han fick agera transport hem.. Dåligt samvete delux att behöva rida hem på honom, menmen, en rejäl lårkaka på den och lite svårt att gå i någon vecka så är det snart bra igen haha :) ifrågasatte mig själv igår varför man höll på med hästar egentligen, men sen insåg jag att jag inte vill något annat! 

Life is good, lite planering för Priffe och mig kommer upp inom kort ;)